JAKTEN

Det där med intresset för jakt med stående fågelhundar väcktes egentligen i och med att jag köpte en strävhårig vorsteh (Pimen´s Electra). Denna "raggiga best" kanske är en av de bästa hundar jag haft förmånen att få äga. Egentligen var det nog hon som lärde mig att jaga fågel och inte tvärtom. På bilden ses hon apporterande en morkulla. Tyvärr vet vi ju alla att denna alldeles utom- ordentligt trevliga jakt på grund av schabbel och minister- styre mot bättre vetande fråntogs oss  jägare.

Vi hade även några tillfällen att besöka den kanske sista vildmarken i Europa (de svenska fjällen). Vid ett antal gånger reste vi till Miekak, vilket är en verklig oas strax norr om polcirkeln. Under dessa resor varierade sällskapet i viss mån, det som varit genomgående är att det trots skilda meningar alltid varit trevligt. Tyvärr har det på senare år satsats på köpstarkare jaktturism i Miekak (norrmän), vilket inneburit att det blivit betydligt mer ripa skjuten än tidigare år. Kanske kommer detta att drabba campen Miekak på lång sikt men det får tiden utvisa.

Övergången från den strävhåriga "dieseltrucken" till de mer specialiserade pointrarna var lika ovälkommen som hastig. Electra slutade sina dagar på grund av den fästingburna sjukdomen erlichias. Där står jag utan hund bara ett par månader innan den jakt jag skattar högst har sin premiär. Det slutade med att jag köpte en "färdig" pointer. Nu j...r skulle det bli åka av. Enna som tiken hette gick både stort och jättestort. Kanske egentligen alldeles för stort vilket innebar att beeper oftast var nödvändigt för att lokalisera henne vid jakt i björkskogen. Enna var komplett i sitt fågelarbete och kunde jag bara begagnat hagelbössan bättre hade det serverats ripoch svampstuvning på honungsglaserade rotfrukter betydligt oftare. Hon har nu slutat sina dagar och ligger bredvid Electra under ett av körsbärsträden här hemma. Jag hade även en hund hemma på prov under några månader men gav upp hoppet om henne eftersom jag ansåg henne som helt obildbar i dressyrsammanhang.

 Under Ennas sista levnadsår togs kontakt med ägaren till kennel Black Lucky, Kent Svensson. Anledningen till detta beslut togs efter att jag sett pointerhanen Fågeljägarens Tjäder på ett fältprov i Östergötland. De släpp  jag såg Tjäder föras av sin Husse Jonas Sandberg lämnade mig inte oberörd. Ståpäls hade Gunde kallat det mina nerver utsatte mig för just då. Tyvärr blev Tjäder orättvist fråntagen vinsten i det parti han gick, denna kommentar kan anses subjektiv men den står jag för.

Jag fick reda på att Black Lucky´s Ina Scot skulle paras med Tjäder så det blev att läsa på om pointeraveln i Skåne. Denna läsning har berett mig stort nöje och jag är inte färdig med den än eftersom denna kennel med sin uppfödning varit en av de dominerande och enligt mig tillfört den "nordiska pointern" bestående kvalitativa förbättringar. Jag fick löfte av Kent att köpa en valp och i november 2000 for jag ner för att hämta det som skulle komma att bli min ögonsten och kryddan i jakten: Black Lucky´s Cayenne. En helt underbar liten valp kom hem och utvecklade de anlag jag hoppades skulle finnas. Kanske egentligen inte så konstigt med de föräldradjuren bakom, de har ju presterat ett och annat (understatement).

Cayenne kom att utveckla goda ståndanlag. Jag har sett henne fatta stånd i fjället för ripa men i stället för att avveckla, satt mig för att ta ett bloss innan jag och mina kamrater med något kortare naglar gått fram och avvecklat situationen med önskvärt resultat. Vidare är hon mycket välrevierande, och detta kan på prov bli lite belastande eftersom hon i sin noggrannhet riskerar att komma tvåa på fågel. Det har i alla fall på stubb inte trampats upp fågel där hon gått, och noggrannhet är ju som bekant en dygd.

Vi har varit ett antal gånger i Miekak men ansett att detta paradis på senare år blivit "överbefolkat". därför såg vi oss om efter andra lösningar och fann till slut med stor hjälp av Kjell Johansson en stuga vid Aha-jaure. Dit har en av Kjells piloter flugit oss under premiärveckan 2003 och 2004. Vi passade under en av kvällarna på att döpa om "landningsbanan" till "Aharlanda" vilket inte bara vi själva fann stort nöje i.

2003 var Mats, en studerandekollega och vän till mig för första gången med om denna typ av jakt, vilket beredde honom stort nöje samt självklart en del nya bekymmer som i och för sig kan vara intressanta. Den totala upplevelsen och den samlade kontentan av denna resa var i alla fall som han uttryckte det: - Det är ju så vackert så man får tårar i   ögonen.

                                                              Hur som helst ser vi honom här med Cayenne och spikad fågel. Hur det gick får ni fråga honom om, jag skulle ju eventuellt kunna göra mig skyldig till en smärre lögn eller sägfelning. På nästa bild syns det ju ett riktigt varggrin som kan tyda på en viss jaktlycka, eller möjligen fru Fortuna. Vi fick i alla fall med oss ripa från fjället även detta år. Vi hade nöjet att få bevittna när en kungs eller möjligen en havsörn kom lite för nära ett falkpars residens högt uppe i en brant bergssida. En av falkarna tyckte att uppvaktningen blev för närgången och tog till vingarna. Den samlade höjd tills den knappt var synlig ens med kikare, sedan kastade den sig rakt mot  den seglande örnen i den ena efter den andra mer eller mindre halsbrytande manövern. effekten lät inte vänta på sig och örnen föll till föga och lämnade falkparet.

När man får bevittna detta skådespel på plats är det lätt att inse sin egen litenhet i det totala sammanhanget. När kaffepannan fylld med fjällbäckens vatten och kokkaffe börjar ge ifrån sig den omisskännligt bekanta doften av fikapaus är det inte alls otrevligt att med bilder av stående hundar, vita vingar och falkens avhysning av örnen tänka tillbaka på dagens strapatser i denna del av världen. Nu blev det lite filosofiskt dravel men det går inte för en seende att tillbringa tid här uppe utan att någon gång reflektera över detta magnifika landskap.

Till i år kunde vi av omständigheter vi inte rådde över återvända till Aha. Panik började sprida sig i lägret redan under april månad. Men idogt arbete, social kompetens och en obändig vilja att återvända gjorde att jag efter en hel del telefonsamtal hade löst problemet. Vi var välkomna till Vaggejaure. Denna plats skulle hysa Bengt, Claes och mig under en dryg vecka. Utan någon som helst vetskap om stugans beskaffenhet tackade vi ja till erbjudandet. Alla farhågor visade sig på plats vara utan grund. Väl på plats föll alla pusselbitar på plats och Claes sa redan innan vi klev ur helikoptern att om jag varit av ett annat kön hade han kysst mig. Himla tur att jag är jag, hann jag tänka innan urlastningen av flygtyget startade.

Ni som inte tidigare varit inhysta med kamrater i en liten stuga på fjället där det används en järnspis för att både laga mat med och att torka kläder med bör nog lyssna till erfarenhetens röst. Välj säng först, och välj vad ni gör inte översängen, om ni inte är vana vid att sova i bastun med bastuaggregatet på. Skulle det vara så att ni inte tror mig kan ni ju alltid fråga Claes som i år drog nitlotten he...he.

Ett alldeles underbart landstycke väntade på att få visa sig från sin näst bästa sida under de första dagarna. Ett par dagar senare insåg vi att wirarna  troligen gör en del nytta vid vindstyrkor, starkare än de vi upplevde även om det bokstavligen regnade på tvären. Precis som det sägs finns det inget dåligt väder osv, men blött blev det.

 Det får inte bli för lätt det där med jakten och ibland hettar det ju verkligen till. När hundarna går friktionsfritt i terrängen och de slutligen kastar sig i stånd framför blåvidet kan den sanna vännen av denna typen av jakt verkligen få igång pulsen. Ska man sen ta ett femtiotal höjdmeter upp till den stående hunden, dunkar det ganska häftigt innanför underställ, ytterställ samt annan utrustning som man just då önskar att man minimerat med ett par kilo till.

Under några hektiska dagar i oktober gästade jag Gotland där en av tikarna jag fött upp numera är bosatt. under dessa dagar hade jag förmånen att få gå på marker väl besatta med fågel (mestadels fasan). Trevligt sällskap och nära till glada tillrop och skratt är händelser som gör livet värt att leva.

Förresten kan jag konstatera att "stålmannen" bor på Gotland. Han är en stor och numera betydligt tyngre fasantupp än han var innan helgen. Klarar man så mycket bly som han gjorde är man värd att få uppleva ett fasanspel på våren en gång till. 

Jag är även glad över att  Machiavelli på allvar kommit igång och nu verkligen förstått varför det finns anledning att reviera på fältet. Han visade sig ha riktigt goda förutsättningar att bli en bra jakthund.

Stort tack till alla markägare hos vilka jag haft förmånen att få föra mina hundar. Jag kan bara hoppas att vi skött oss tillräckligt bra för att få återkomma om tillfälle bjuds.

Hoppas att den planerade  jaktmidagen smakar, om inte kan ni ju alltid höra av er så kan ni  få ett par tips om ett alldeles underbart recept på fassan.